Nu sitter jag är ensam och tyst, det ända som hörs är ljudet av tangenterna. Petter har fått ett anfall av galenhet och har sprungit iväg, troligtvis till Fille. Är jag bekymrad? Troligtvis inte, jag gillar inte Petter, har aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra det. Han är en ren och skör plåga.
Jag saknar, men jag vet inte vem det är jag saknar. De är kallt och jag halv fryser här vid datorn, jag tror jag håller på att bli allvarligt sjuk på riktigt asså. Sjuk för att jag saknar någon i tillvaron, sjuk för att jag kämpar för att min lillebror ska bli normal och inte psykiskt sjuk, jag kämpar för att jag ska klara av att inte.. ta livet av mig. Sanningen är den att jag funderat på det många gånger . Jag tror inte att jag någonsin kommer att klara av det men jag är så rädd, så rädd att det kommer hända. Nån stans där inne i mig har jag ett samvete som säger att det är fel men resten av mig bara vill försvinna. Sanningar är något jag inte gillar att möta och sanningarna är ofta plågsamma. Jag bara vill att mitt liv kunde vara normalt, jag vill hem, hem till ett hem med en fantastik mamma och pappa, jag vill så innerligt ha en biologisk pappa men det kommer aldrig hända, aldrig! Han är död och har varit det länge, jag saknar honom, jag saknar honom så mycket att det värker i kroppen.
Jag kan inte fatta att jag skriver detta, en bekännelse för verkligheten.

ALLT ÄR SÅ JÄVLA....  SKIT !
NU ÄR ALLT FÖRSTÖRT !
VARFÖR SA JAG DET?

Gud jag saknar Julls :(
Hon har varit borta så länge, så länge nu.
Jullan <3

Vissa saker håller vi gömda för oss själva som sorg och ilska, andra saker delar vi med oss av. Jag hade tänkt berätta om hur det är att förlora en familjemedlem, en pappa.
Jag har levt med det i fem år nu men sorgen blir starkare och starkare när jag inser hur mycket jag behöver honom. Jag minns att när jag var mindre hade jag alltid drömt om hur han skulle se mig växa upp, skaffa jobb och bilda familj men nu kan han inte det, jag hade alltid drömt om hur stolt han skulle bli men den drömmen krossades som en snigel under en sko.
Att förlora en pappa är som att.. ja, det är en obeskrivlig sorg och smärta.
Det som funkar bäst att försöka tänka på tiden man hade med personen och hur mycket personen älskade en tillbaka.
Nu har det gått fem år, jag har bytt skola två gånger, flyttat två gånger och nu har jag två nya syskon och en ny pappa. Visst det känns inte som på den gamla tiden men det är något och jag vet att min pappa, Johan, ville att jag skulle få en ny pappa som skulle ersätta honom men det går inte kommer aldrig att gå. Men jag hoppas ändå att han finns där någon stans ser ner på mig och ler och är stolt över det jag gör.

Jag minns den dagen mamma kom hem, hon grät stora tårar och berättade att han var borta. Det slog mig som en kniv i hjärtat men jag tror ändå inte att jag fattade det, men flera år senare saknar jag honom mycket mer, jag kan bara inte fatta att han dog.

Men jag kommer alltid älska honom och jag kommer aldrig glömma honom.

En dikt till minne av honom

'' You're always on my mind

Some one like you will I never find.

I think of you now and forever

Some people wood maybe say whatever

But you're my dad and I love you

And it's true

Now you all gone

You know that I will forever love you

And every one knows that is true.

I miss you so much''

Jag har tänkt mycket på min pappa, en pappa som drev ett åkeri och som var den bästa pappan i världen. Men nu... finns han inte mer, den jävla cancer dödade honom!!
Jag har tagit det mycket hådare nu när jag är äldre, när jag var liten fattade jag nog inte riktigt allt. Alla bara grät och grät medan jag och min lillebror lekte och hade skoj.
Min lillebror har aldrig sakt något om det, aldrig brytt sig men innerst inne tror jag att han sörjer. Min pappa och min lillebror stod varandra väldigt nära, de körde runt i den gammla saaben och kollade på bilar, traktorer och maskiner. Men han säger aldrig något, rycker på axlarna och tittar ner i marken. Jag tror att hela släkten tog hans död hårt, han var en ljus punkt liksom lyste upptillvaron. Det finns ingen som pratar om honom längre jag är nog den ända som skriver och pratar om honom varje dag. Men han vet att vi alla älskar honom, mycket och att vi föralltid kommer göra det.

JOHAN WE WILL FOREVER LOVE YOU, AND YOU KNOW THAT <333