Vissa saker håller vi gömda för oss själva som sorg och ilska, andra saker delar vi med oss av. Jag hade tänkt berätta om hur det är att förlora en familjemedlem, en pappa.
Jag har levt med det i fem år nu men sorgen blir starkare och starkare när jag inser hur mycket jag behöver honom. Jag minns att när jag var mindre hade jag alltid drömt om hur han skulle se mig växa upp, skaffa jobb och bilda familj men nu kan han inte det, jag hade alltid drömt om hur stolt han skulle bli men den drömmen krossades som en snigel under en sko.
Att förlora en pappa är som att.. ja, det är en obeskrivlig sorg och smärta.
Det som funkar bäst att försöka tänka på tiden man hade med personen och hur mycket personen älskade en tillbaka.
Nu har det gått fem år, jag har bytt skola två gånger, flyttat två gånger och nu har jag två nya syskon och en ny pappa. Visst det känns inte som på den gamla tiden men det är något och jag vet att min pappa, Johan, ville att jag skulle få en ny pappa som skulle ersätta honom men det går inte kommer aldrig att gå. Men jag hoppas ändå att han finns där någon stans ser ner på mig och ler och är stolt över det jag gör.

Jag minns den dagen mamma kom hem, hon grät stora tårar och berättade att han var borta. Det slog mig som en kniv i hjärtat men jag tror ändå inte att jag fattade det, men flera år senare saknar jag honom mycket mer, jag kan bara inte fatta att han dog.

Men jag kommer alltid älska honom och jag kommer aldrig glömma honom.

En dikt till minne av honom

'' You're always on my mind

Some one like you will I never find.

I think of you now and forever

Some people wood maybe say whatever

But you're my dad and I love you

And it's true

Now you all gone

You know that I will forever love you

And every one knows that is true.

I miss you so much''