Nu sitter jag är ensam och tyst, det ända som hörs är ljudet av tangenterna. Petter har fått ett anfall av galenhet och har sprungit iväg, troligtvis till Fille. Är jag bekymrad? Troligtvis inte, jag gillar inte Petter, har aldrig gjort och kommer heller aldrig att göra det. Han är en ren och skör plåga.
Jag saknar, men jag vet inte vem det är jag saknar. De är kallt och jag halv fryser här vid datorn, jag tror jag håller på att bli allvarligt sjuk på riktigt asså. Sjuk för att jag saknar någon i tillvaron, sjuk för att jag kämpar för att min lillebror ska bli normal och inte psykiskt sjuk, jag kämpar för att jag ska klara av att inte.. ta livet av mig. Sanningen är den att jag funderat på det många gånger . Jag tror inte att jag någonsin kommer att klara av det men jag är så rädd, så rädd att det kommer hända. Nån stans där inne i mig har jag ett samvete som säger att det är fel men resten av mig bara vill försvinna. Sanningar är något jag inte gillar att möta och sanningarna är ofta plågsamma. Jag bara vill att mitt liv kunde vara normalt, jag vill hem, hem till ett hem med en fantastik mamma och pappa, jag vill så innerligt ha en biologisk pappa men det kommer aldrig hända, aldrig! Han är död och har varit det länge, jag saknar honom, jag saknar honom så mycket att det värker i kroppen.
Jag kan inte fatta att jag skriver detta, en bekännelse för verkligheten.